Webben kan liknas vid en urban miljö där vi människor samlas i mindre grupper och ägnar oss åt våra intressen eller i enorma folksamlingar, som vi söker oss till för att de är just folksamlingar. De här platserna blir av naturen folktäta sociala sammanhang – och därmed liknar de torg och gågator. De har olika sociala koder och varierande regler för hur man uppför sig.
Tänk dig att du kliver in i en lokal med drygt hundra av dina, tidigare arbetsplatser, skolan och några släktingar. Och kanske ett par hundra av deras vänner, du känner en del av dem ytligt. En del av dem har du aldrig sett tidigare.
Vad gör du då?
Antagligen går du fram och hälsar på någon ni känner väl. Kanske någon som påminner dig om vad du för stunden kom att tänka på. Ett samtal mellan er två kommer igång. Och någon av den andra personens vänner gör ett kul inspel. Ni skrattar tillsammans och några snabba repliker avlöser varandra.
Nu kommer en annan av dina vänner fram till dig och frågar hur det gick med middagen i lördags. Blev förrätten som hon tipsade om bra? Jaha, så bra. Vi skulle föresten kunna ta en lunch senare i veckan.
Vad man inte gör i det läget är att berätta att företaget man arbetar för har en säljkampanj just nu. Man läser inte upp hela innehållet i den pressrelease som chefen skrev ihop i förmiddags. Och man pratar inte skit om en person, för chansen är väldigt stor att någon i det här rummet känner personen.
Den plats jag pratar om är Facebook.
Facebook startade som en webbplats där studenter kunde hålla kontakten efter att de tagit examen och gått skilda vägar. Allt kretsar kring de öppna kontaktnäten. Personer som inte tidigare haft kontakt med varandra kan kommunicera genom en gemensam vän eller helt utan den kopplingen om de träffas i en grupp som samlats kring en organisation, ett intresse eller något annat.
På Facebook uppträder du som person och förväntas vara dig själv. Privat, trivialt, efter jobbet eller möjligen i gränslandet mellan jobb och fritid. Man kan ge sig in i diskussioner i Facebookgrupper eller hos en organisation eller ett företag på en Facebooksida. Men man gör det som person. Inte som företag. I regel inte ens som yrkesperson.
Twitter är inte som Facebook. Vänner samlas inte i grupper för att föra ett samtal. Man följer de personer man tycker är intressanta och man behöver inte känna dem. De behöver inte heller godkänna att jag följer dem. De man följer har inte heller inblick i vilka som följer mig.
På sin andra sida har man followers, kanske så många att de till och med kan kallas en publik. Till en början består mina followers av en handfull vänner, bordsgrannen på jobbet och mamma. Ungefär som på min första spelning på Tre backar. Men när den växer blandas den ut med helt okända personer och blir en publik.
På twitter spelar man lite teater, man kryddar lite och här är det lättare än på afacebook att uppträda i en yrkesroll. Man kan bygga ett kändisskap.
Det här har utnyttjats för att skapa sig en ledarroll i en hel bransch och utförs exeptionellt väl för att ”odla” en bild av sig själv av exempelvis frilansskribenten Stefanie Michaels som uppträder som Adventure Girl och har ,5 miljoner followers på Twitter. Långt mer än vad hon når ens om man slår ihop upplagorna för alla de tidningarna hon skriver för.
Även skådespelarna Levar Burton och Wil Wheaton som båda har 1 600 000 followers har använt Twitter till att hjälpa sina karriärer. Levar följer uppenbarligen Dalai Lama som i sin tur har 261 000 followers. Dalai Lama följer ingen. han är högst upp i hackordningen på Twitter.
Få företag har lyckats engagera stora massor med följeslagare på Twitter. Men det finns mängder av tidningar som gjort det. Det är lätt att förstå eftersom en redaktion eller enskilda journalist lätt kan bli intressant att följa. En redaktionell twittrare blir intressant när hon i realtid kommentera händelseförlopp, ger länktips och till och med bara berättar att hon dricker latte på ett café och soppar undan en trave Cosmopolitan, för att tidningen blivit så mycket sämre.
Redaktioner får ibland sina Twitterkonton att flyga genom att berätta om arbetet med tidningen bakom kulisserna. ”Därför valde vi att publicera namnet på polischefen” eller ”Så togs bilderna i reportaget i senaste numret”.
PÅ twitter får man 140 tecken på sig. Det är inte mycket. Man skriver bara essensen i det man vill få fram och när man är klart pressas informationen i realtid ut till alla followers som prenumererar på dina 140 tecken. Inget har tidigare trissat upp tempot i nyhetsflödet och skvaller så snabbt som Twitter.
Bloggar
En web-log eller kort och gott blogg är ett utmärkt verktyg för att snabbt publicera innehåll. Samtliga bloggverktyg kan även uppdateras från telefoner. Från äldre telefoner kan man sms:a in bilder och bildtexter. Från nyare telefoner kan man publicera material lika obehindrat som från en dator.
En blog måste inte vara publik. Många bloggar, bland dem min egen, är framför allt loggböcker där vi samlar idéer, länkar, bilder, skisser och filmklipp som vi tror att vi kan behöva senare. Ibland när jag återvänder till min blog och läser något äldre inlägg kan jag utbrista för mig själv – aha, är det så jag tänker!
En blogg behöver inte heller innehålla långa texter. Visst, flertalet gör det eftersom de som bloggar ofta är journalister eller har en annan bakgrund som gör att det är bekvämt att uttrycka sig så. Men bara att de är flest betyder inte att de är bäst.
Många av de bästa bloggarna är fotobloggar, eller innehåller uteslutande branschorienterade tips, med väldigt lite text. Eller populärkulturella tips, som Dagensspotifylista vilket fungerar otroligt bra. Genom att bara följa den här bloggen får jag väldigt konkreta, praktiska tips som hjälper mig att upptäcka ny musik. Ett klick, sedan ligger en ny lista med låtar i min mobil eller min dator. I vissa fall för jag hjälp att fylla mobiltelefonen med creddigare musik som jag annars inte skulle ha letat upp. Liksom modebloggar snabbt lär oss vad vi ska hänga på kroppen just nu. Den effekten ska inte underskattas om man ger sig på förklara de mest framgångsrika bloggarna.
Visa det här på
