K A I R O – P Y R A M I D E R N A

13 april. Det var min första dag i Kairo, min första dag i Egypten och min första dag på kontinenten Afrika.

Jag bor på Dahab hotel – ett tips från några jag träffade på Santorini. Hotellet är en takterass med små rosa hus ioch ganska mycket växter. Riktigt trevligt, 6 våninagr ovanför det bullriga centrala Kairo. Efter frukosten tillsammans med några av de andra gästerna, backpackers, dykare och studenter vid universitetet hyrde jag en guide, Abdullah. Vi småpratade lite på vägen ner till hans bil, en Fiat från '72 som såg ut att vara formad i folie.

Jag är till en början ganska reserverad. Han frågade om jag ar student, jag svarade att nej det är jag inte – hur gammal är du, – 27. Vi stannar vid en tobaksförsäljare som har en kopiator bakom disken, Mitt pass kopieras. Sedan åkte vi till ett ställe där man gör papyrus som på faraonernas tid.

Sedan bllev det festligare. Abdullah visar sitt rätta jag, och det blir roligare. Pass-kopian åker fram och vi mutar oss fram till ett studentleg (50% på alla inträden runt om i staden).

Jag hade efter ett par timmars samtal med en av Kairos mest luttrade fixare börjat snappa upp en del om de sofistikerade och mycket elastiska spelreglerna i 18 miljonerstaden Kairo. Jag hittade med en arabs fantasi på ett mycket bra och seriöst universitet i Sverige, samtidigt som jag log och skämtade allt vad jag orkade. Abdullahs standard-råd till alla västerlänningar som besöker Egypten: Le mer, skämta mer och tala högre. Ingen i rummet köpte mitt påhittade universitet. Men alla hade roligt och jag fick ett fint inplastat studentleg.

Dags att testa det, vi tog oss till Dahshur, som har varit stängt för civila i 32 år. Gången och gravkammaren är inte alls så slitna av turism som de i Giza. Där gick jag ner i en av de tills nyligen "otillgängliga" pyramiderna. Gången var trång och väldigt lång. Djupt nere i jorden hittade jag graven och tog en bild rakt upp i det svarta hålrummet mitt i pyramiden.

Efter Dahshur åkte vi till Saqqara och gick in i en fantastisk grav vid trappstegspyramiden, man måste lösa en extra biljett för att få fotografera här men Abdulla lärde mig vem, när och hur man mutar. Bra lärare, Abdullah.

Rykande färskt bröd.

Sedan åt vi lunch, nybakat pitabröd med fyra olika dipp och ett grillspett. Medan vi åt berättade Abdullah att han tidigare var restaurangchef på ett stort hotell. Han valde att bli chaufför på äldre dar för att behålla kontakten med branschen och fortsätta att träffa folk från främmande länder.

Väl framme vid Giza bestämde jag mig för att hyra en häst plus en hästburen guide, vilket visade sig vara rätt val. De flesta hyr kameler – vilket kanske känns mer "äkta". Men man får en väldigt långsam och hoppig färd – They'll walk like egyptians, skrattade mitt sällskap för eftermiddagen, Samir när vi i trav gled förbi en grupp på kameler. Samir kunde naturligtvis allt om Sfinxen och pyramiderna men rabblade ointresserat fram historien, han har berättat den förr.

Avstånden var betydligt större än vad jag hade anat, de tre stora pyramiderna är naturligtvis lika breda som de är höga. Vi red runt ganska snabbt och jag tog massor av bilder men hade ingen lust att krypa ner i ytterligare en hysterikt varm och dessutom folkfylld gravgång. Vad vi i stället gjorde var en av de mest fantastiska saker jag upplevt.

Jag höll tidigare barfota efter en vattenskidbåt förra sommaren som min sportigaste ”kick”. Nu har jag gjort något ännu häftigare. Vi satt av och justerade, stramade upp sadlarna och kom överens om att det var ca två och en halv timme kvar till solnedgången. En solnedgång bakom pyramiderna vill man ju ha bilder på. Det innebar att vi hade minst två timmar ledigt.

Vi drog iväg i galopp rakt ut i Sahara och det var helt underbart! vinden blåste halvmeterhöga sandmoln över sanddynerna och gömde hästarnas smattrande hovar. Det var som om vi svävade fram mot Lybien. Efter en bra bit blev sanden helt fri från småstenar, mera fin och lite rödare – Lybiska öknen förklarade Samir. – Om du fortsätter rakt österut kan du rida till Atlanten men jag tror inte att du kommer fram. Vi tog en paus i den helt stilla öknen innan vi vände om och red mot Giza igen.

Giza från "baksidan", från väster.

När vi kom tillbaka efter knappt två timmar var jag helt slut och letade upp Abdullah. Han satt och pratade med sin brorson som tillverkar essenser till parfymer, butiken låg inte långt från stallet och han påstod att butikens tak var en av de bästa ställerna att se solnedgången från. Viklättrade upp och såg det här:

Abdullah, som haft en bra dag han med bjöd på middag. Och tog med mig ut för en kopp Karkadeh, te av en växt som bara växer i Luxor samt tobak i en meterhög vattenpipa.

Abdullah berättar med sin bristande engelska att den röda drycken är bra för blodcirkulationen och ökar uthålligeten i sängen, -verry good fuck-fuck hehe.

Efter den lyckade första dagen blev jag sjuk och tillbringade en halv vecka i sängen, men jag han se en del av staden mellan tillfrisknandet och resan till Aswan. Cittadellet som grundades av Salladin, han som satte stopp för de brutala korstågen och skickade ut de kristna ur det heliga landet 1291.

Jag tillbringade naturligtvis en dag i Egyptiska muséet, men blev lite besviken på grund av röran och de otroliga mångder föremål som ligger i slutna förvaringrum utan att visas för besökare. Ett nytt muséum byggs just nu och jag hoppas att det blir bättre och med mer inspiration. Det finns så otroligt mycket att visa och man borde bygga montrar som liknar de gravar som föremålen är hämtade ifrån.